Oj... att jag hade en blogg för ett tag sedan? Det hade jag glömt!
Tanken slog mig bara när jag kände att jag skulle vilja skriva av mig någonstans, bara för att ventilera, att jag någonstans på internet kanske hade en gammal plats att göra det på. Och här är jag nu. Bloggar. Något som är långt ifrån så "coolt" och populärt som för några år sedan när jag skapade den här. Men varför inte utnyttja den här platsen, när den ändå finns. Främst för att skriva av mig själv, förutsatt att ingen läser det här då den här platsen är begraven bland tusentals andra bloggar och bortglömd. Men kanske också för att någon annan kan relatera, inte vet jag.
Men jag mår inte bra, just nu. Jag har sådan brutal ångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Psykisk ohälsa har jag lidit av i åratal. Tonårsdepression, panikattacker och ångest, i mildare former och värre. Det har lagt sig under skynket några gånger men sedan tittat fram när livet blir lite för mycket. Som nu. Jag ska ta studenten. Jag ska flytta hemifrån. Jag har ett förhållande. Jag har blivit moster. Bra saker eller hur? Jag tycker det, jag är glad över det. Men i och med alla saker som hör till, blir jag stressad. Trots att jag i mitt huvud tror att jag är en sådan som kan balansera flera saker på min tallrik, bevisar min kropp att jag inte kan det, gång på gång.
Studenten medför planering, klasskonflikter, stress över att få in de sista uppgifterna och dessutom i och med mina föväntningar med högsta betyg. Men jag har ingen motivation. Jag orkar inte ta tag i det sista. Jag kan inte fokusera och jag vill inte, lusten finns inte där. Jag har sökt in till universitetet. I en annan stad, långt här ifrån. Som jag längtar efter att få lära känna nya människor och ta eget ansvar! Att bo själv! Men hur ska jag få tag på boende och ha råd med hyra? Kommer jag klara mig utan min familj och stå ut med att gå miste om tid att spendera med min nyfödda systerdotter? Och vad kommer hända med mitt förhållande? Mitt underbara förhållande med min fantastiska kille som är mer än jag kunnat önska mig. Som alla par har vi upp och ner men för det mesta bara upp. Hur blir det med långdistans och faktumet att vi så sällan kommer träffas? ...Vi har tjafsat en aning idag, men inte alls om något stort. Ändå kommer tvångstankarna direkt om att jag inte duger och att jag, trots att jag vill vara med honom så gärna och fast han gör mig lycklig, borde släppa taget om honom så han har det bättre. Det är inte hälsosamt, jag vet det, men jag kan inte kontrollera det.
På toppen av berget försöker jag tänka på träning, ändra min kost för att hitta en lösning på magbesvären jag lider av och skaffa jobb. Skulle man se på mig utifrån, omedvetandes om hur jag mår på insidan, skulle man tro att jag fixar det här. Jag går till skolan varje dag, lyckas ändå få bra betyg, träffar mina föräldrar dagligen samtidigt som jag hinner sova hos min pojkvän flera dagar i veckan. Jag förbereder mig inför flytt för jag är säker på att jag kommer in på mitt förstahandsval på universitetet och söker aktivt bostad, jag har börjat gå flera kilometer varje dag och äta bättre. Och jag har nytt provjobbat på ett potentiellt nytt jobb. Men jag fixar det inte. Problemet är att jag inte kan stoppa mig själv. Jag vet att det finns en gräns för vad jag klarar av, men jag korsar den ändå alltid.
I eftermiddags stängde jag av min mobil och la den i en byrålåda för att avskärma mig från världen. För det känns som att det känns bättre att må dåligt ensam, eller är det bara jag?
Jag tror att jag behåller det så i någon dag till, i ett försök att återfå fokus.
Kommentera